Att vinna Romas första trofé på 14 år gör Mourinho nära odödlig i den eviga staden

Att vinna Romas första trofé på 14 år gör Mourinho nära odödlig i den eviga staden

Runt klockan 23 på onsdagen kom en flock måsar ner på Stadio Olimpico. Det fanns ett hav under dem. Il Mare di Roma. Ett hav som kurrade och svällde av Roma-fans. Ett hav som dånade när det släppte alla känslor som det hade hållit djupt inne så länge.

Dammslussarna hade öppnats på heltid i Europa Conference League-finalen. Mer än 50 000 människor strömmade in på planen för att fira vad de just hade sett på storbildsskärmarna runt omkring dem. Efter 14 långa år var väntan över.

Tvärs över Adriatiska havet i Tirana lyfte Romas kapten Lorenzo Pellegrini, född och uppvuxen i stadsdelen Cinecitta i den eviga staden, en trofé på Arena Kombetare – en neutral plats med 21 000 kapacitet för liten för så stora fanbaser som hans klubb. och nederländska motståndarna Feyenoord.

“Jag sa bara häromdagen hur jag aldrig skulle ha föreställt mig att vara en del av en sådan här framgång, 25 år gammal, i den här tröjan, med det här armbandet,” sa Pellegrini.

Och varför skulle han ha föreställt sig något sådant? Inte sedan Giuseppe Giannini 1991 fick någon från staden att leda Roma ut för att spela i en europeisk final. Uppe på läktaren, Francesco Tottiklubblegendaren som hade mittfältaren känd som Er Principes affisch på sin barndoms sovrumsvägg, kunde inte ens säga det.

“Idag var inte jobb”, sa huvudtränaren Jose Mourinho tårfyllt. “Det var historia, och vi skrev det.”

Detta var klubbens första europeiska utmärkelse sedan Giacomo Losi höll upp Inter-Cities Fairs Cup, en sedan länge svunnen tävling som betraktades som föregångaren till UEFA-cupen och Europa League, 1961 efter att ha besegrat Birmingham City.

Ett mål var allt som krävdes, inte bara för att skilja Roma från Feyenoord på kvällen utan också från klubbens fallna finalister under tidigare år.


(Foto: Tullio Puglia – UEFA/UEFA via Getty Images)

“Det var min dröm,” sa Nicolo Zaniolo. Genom att skala av mittbacken Gernot Trauner, få ner Gianluca Mancinis boll över toppen och göra mål strax över halvtimmen, blev 22-åringen den yngste italienska spelaren som hittade nätmaskorna i en europeisk final sedan Alessandro Del Pieros back-häl-snärt för Juventus mot Borussia Dortmund 1997.

Å ena sidan fick det förstås bli Zaniolo. han gjorde sin debut för Roma som tonåring på Bernabeuoch hans hattrick dödade deras norska gruppspelsnemesis Bodo/Glimt när lagen möttes igen förra månaden i kvartsfinalen. Och ändå å andra sidan det ungdomslöfte han visade riskerade att aldrig bli uppfylld efter att han drabbats av ACL-revor i båda knäna inom loppet av nio månader 2020.

Nu är han inne i Romas annaler med Paolo Pestrin som enda spelare att avgöra en europeisk final till deras fördel.

Det var ingen lätt match över i Tirana.

Mourinho tappade Henrikh Mkhitaryan efter en kvart när muskelslitan han hade ägnat den senaste månaden åt att rehaba öppnade sig igen. Trauner träffade sedan stolpen i början av andra halvlek och Rui Patricio sköt ett svidande skott från Tyrell Malacia i ribban.

Publiken på Olimpico blev nervös och det fanns rädsla för en upprepning av 1984, när tusentals Roma-fans som inte kunde ta sig till Europacupfinalen där mot Liverpool besökte en konsert av den legendariske lokala croonern Antonello Venditti istället. Det var meningen att det skulle vara en efterfest som bara romer, olyckligt nog, förlorade på straffar.

Den här gången var det Marco Conidi som gjorde en publikfavorit på Olimpico. Den inkluderade lyriken “Ovunque tu sarai, mai sola mai” – Var du än är är du aldrig ensam. Inte ens 624 kilometer (337 miles) österut i Albanien.

Roma grävde djupt. Chris Smalling kom i vägen för allt. Det gjorde Roger Ibanez också. Tammy Abraham gick ner med en liten nick och en blinkning, vilket frammanade Sergio Busquets från Barcelona mot Mourinhos Inter Milan i Champions League-semifinalen 2009-10. Rick Karsdorp rullade ner sina strumpor och försökte massera ut mjölksyran ur sina krampande ben.

Det fanns tillfällen då laget såg knäppt ut och jagade efter Feyenoord och deras 67-procentiga innehav.

Efter Zaniolos mål var applåderna på Olimpico främst reserverade för storbildsskärmarna som visade Patricio-stopp, ett VAR-beslut om att Mancini inte hade hanterat bollen i sitt straffområde, och de varningar Feyenoord-spelare fick när de taktiskt besegrade brytande Roma.


(Foto: Alex Pantling/Getty Images)

Men i slutändan fick det här laget jobbet gjort och om det var vackert eller inte mentalitetsförändringen är det obestridligt att en grupp spelare sörjer.

Roma har haft fler talangfulla lag på senare tid. Bättre att titta på, som Rudi Garcias årgång 2014 med Radja Nainggolan, Miralem Pjanic och Gervinho eller Luciano Spallettis från två säsonger senare med Alisson, Mohamed Salah och Edin Dzeko. Håll någon av dessa sidor i säsongens Serie A, och de skulle kanske ha vunnit scudetton. Men det är den här som har avslutat väntan på silver, inte bara för romer utan för Italien, som inte har kunnat fira en europeisk vinnare sedan, du gissade rätt, Mourinho vann den trippeln med Inter 12 år sedan.

“Att vinna Europa League med Man United (som han gjorde 2017) är nästan naturligt,” sa Mourinho. “Att vinna Champions League med Porto (triumfen 2004 som tog honom till Chelsea och global framgång) är inte normalt.

“Att vinna Champions League med Inter gav glädje åt folket. Att vinna idag med Roma ger glädje åt folket. Detta har en speciell betydelse.”

Vad du än tycker om Europa Conference League efter debutåret. Vad du än tycker om Romas säsong 2021-22 och var Mourinho befinner sig i sin karriärbåge så har han utan tvekan rätt. Vad som för vissa är en “coppetta” – en liten kopp – är en stor sak här.

Rom skröt en gång i tiden med det största imperiet som denna planet någonsin har sett. Det var “caput mundi” – världens huvudstad. Och ändå har den med tiden dragit sig tillbaka i sig själv och antagit en småstadsmentalitet. Roms sångare och poeter, som Venditti och Trilussa, är inte kända långt utanför de aurelianska murarna. Även Tottis briljans som spelare skulle vara mer uppskattad om han lämnat Roma för att spela på en större scen som Real Madrids Bernabeu.

Och ändå vilken större scen kan det finnas än Rom? Det är en stad med en klubb i Roma som borde ha vunnit så mycket mer, och därför rinner känslorna ut som Trevifontänen när laget är framgångsrikt på nationell eller internationell nivå.

“Vi är romare, men vi är mycket mer romanister”, lyder texten i Lando Fiorinis sång och som kom fram på onsdagskvällen.

I timmar efter heltid ekade en kakofoni av tutande horn runt denna uråldriga plats. En konvoj var iväg till flygplatsen i Fiumicino för att ge laget ett hjälte välkomnande klockan fyra på morgonen.

När Mourinho kom för ett år sedan dök han upp på balkongen på Romas träningsplats Trigoria och pekade på klubbens märke, en hon-varg, på en röd och gul halsduk.

I morse klev han av ett plan från Tirana med en trofé, nära odödlig i det eviga.

(Översta bilden: Valerio Pennicino – UEFA/UEFA via Getty Images)

.
#Att #vinna #Romas #första #trofé #på #år #gör #Mourinho #nära #odödlig #den #eviga #staden

Leave a Comment

Your email address will not be published.